Oi maamme, Suomi, synnyinmaa!
Soi sana kultainen!
Ei laaksoa, ei kukkulaa,
ei vettä rantaa rakkaampaa
kuin kotimaa tää pohjoinen,
maa kallis isien.
Sun kukoistukses kuorestaan
kerrankin puhkeaa;
viel' lempemme saa nousemaan
sun toivos, riemus loistossaan,
ja kerran laulus, synnyinmaa
korkeemman kaiun saa. |
Vårt land, vårt land, vårt fosterland,
ljud högt, o dyra ord!
Ej lyfts en höjd mot himlens rand,
ej sänks en dal, ej sköljs en strand,
mer älskad än vår bygd i nord,
än våra fäders jord!
Din blomning , sluten än i knopp,
Skall mogna ur sitt tvång;
Se, ur vår kärlek skall gå opp
Ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp.
Och högre klinga skall en gång
Vår fosterländska sång. |
Ons land, Finland, vaderland!
Weerklink, oh waardevolle naam!
Noch berg die aan de hemel raakt,
Noch dal, noch kust dat het water raakt,
is meer geliefd dan ons noorden,
Het land van onze voorvaderen.
Uit het door jou gelegde ei,
zal de schil breken.
en zal het goede omhoog staan,
jouw wens in straling,
zal jouw lied van ons geboorteland,
een nog hogere en zuivere toon krijgen. |